Race report Challenge Roth 2015

Race report Challenge Roth 2015

Om Challenge Roth

Challenge Roth är ett triathlon i Ironmandistansen som går i södra Tyskland. Det räknas till ett av de största och populäraste loppen i världen med ca 3500 individuella deltagare, 650 stafettlag och 250 000 åskådare.

Förberedelser

Efter att ha läst diverse artiklar och sett videoklipp från tidigare lopp så har det smugit sig in på min ”Bucketlist”. Efter en diskussion med min då gravida sambo så bestämde jag mig i början av juli 2014 för att försöka få en plats till loppet 2015.

Jag visste att platserna tog slut fort så när platserna släpptes på förmiddagen 28 juli så satt jag förberedd vid datorn där hemma, och tur var det. Efter 54s var platserna slutsålda för de utländska deltagarna.

Jag drog igång träningen lite lugnt och försiktigt under hösten, och i samband med det så fick vi tillökning i familjen. Den 6 oktober så föddes Tim och ens liv och tillvaro gjorde ett ordentligt lappkast. Tack vare en otroligt stöttande, förstående och tålmodig sambo så har jag kunnat träna på hela säsongen som jag tänkt mig. Samtidigt så har allt gått bra med Tim, han har vart frisk, nöjd och glad för det mesta. I våras gjorde jag och Mona slag i saken och gifte oss, så nu har jag en stöttande, förstående och tålmodig fru istället. Finns inga superlativ som räcker till för att beskriva hur glad och tacksam jag är för att hon låter mig hålla på med de här dumheterna, det hade aldrig gått annars. Tack hjärtat!

Denna säsong tog jag kontakt med SK Elfsborg för att få hjälp med min usla simning, och det gjorde nytta. Dels hjälpen med tekniken, men också den fina sparringen man får av att simma flera stycken. Det gör att man pressar sig själv på ett annat sätt än när man simmar ensam. Så ett stort tack till mastersgruppen, både tränare och simmare.

Cykelträningen flöt på som jag tänkt mig, tyvärr så utvecklas jag inte riktigt som jag vill. Uthålligheten är det inget fel på, men jag har svårt för att få upp tempot i cyklingen. Alla tips tas tacksamt emot.

Löpningen fungerade fram till mars månad i år. Då började gubbkrämporna dyka upp. Det började med benhinnorna, detta ledde till ofrivillig vila och oregelbunden träning till mitten av maj. Sedan började höfterna bli stela och värka.

En annan aspekt som dykte upp var ju årets väder. Det vart ju inte riktigt som man tänkt sig. Jag har nog haft tre simpass i öppet vatten där jag inte frusit som en hund efteråt, men istället så har dessa gått i hög sjö på grund av stark vind. Jag fick totalt ett njutbart cykelpass i skön temperatur och måttlig vind utan skoöverdrag och underställ. Men det har ju byggt upp tålighet och pannben istället.

Tävlingsveckan

Jobbade mitt sista dygn innan tävlingen på tisdagen, kom hem onsdag förmiddag och började packa. Anders Höjer lånade ut sin cykelväska till mig, ett stort tack för det. På torsdagen var det dags att packa in familjen i bilen och åka till flygplatsen. Vi och packningen anlände till Nürnberg under kvällen utan problem.

På fredagen gick jag och farsan upp tidigare än de andra för att hinna ner till simstarten och T1 och känna lite på vattnet. Det var tillåtet att simträna mellan 6.30 och 9.00, i vanliga fall är simning förbjuden. Simstarten ligger ca 1 mil utanför Roth. Vattnet var varmt, över 24 grader, vilket är gränsen för våtdräkt. Ingen idé att oroa sig. Det är samma villkor för alla, jag simmar med eller utan våtdräkt. Tänk positivt! Det var inte så strömt som jag föreställt mig, knappt märkbart.

Efter simträningen så var det hög tid att åka in till Roth och målområdet för att registrera sig och hämta ut sitt racekit. När det var gjort så rekade vi cykelbanan genom att köra ett varv runt med bilen. Det slog mig rätt snart att den var betydligt mer kuperad än vad jag föreställt mig. Eftermiddagen spenderade vi tillsammans med de andra inne i gamla stan i Nürnberg. Bara tog det lugnt, fikade och såg oss omkring. På kvällen så packades påsen till T2 och cykeln gjordes i ordning.

Lördag förmiddag var lugn, gick igenom mitt racekit och förberedde lite packning inför söndagen. På eftermiddagen åkte vi allihop ner till simstarten och T1. Jag stack ut på en liten cykel och löprunda. De andra kikade efter bra parkerings- och åskådarplatser. Efter den lätta träningen så checkade jag in min cykel och löpbagen till T2. Efter det så bar det av till preracemötet inne i Roth. Detta började klockan 18 och sedan tidigare så var jag lite tveksam till tiden, det kändes som att det låg lite sent med tanke på att vi skulle tillbaka till Nürnberg ca 30-40min med bil och sedan ut på stan och käka middag. Det skulle bli en sen kväll, vilket kanske inte var den bästa uppladdningen kvällen innan tävling. Speciellt med tanke på att klockan skulle ringa kl 4 och jag skulle vara vid startområdet ca kl 5.

Mötet startade och ganska omgående så kände jag bara en inre stress, samtidigt så gick det väldigt långsamt då de körde all information på både tyska och engelska. De annonserade att vattentemperaturen låg på 22,9 grader och att våtdräkt därför var godkänt, gött. Då bestämde mig för att skita i resten av mötet och komma tillbaka till Nürnberg i bra tid i stället.

Tävlingsdagen

Vaknade av väckarklockan kl 4 och var omedelbart klarvaken och alert. Tänk om det alltid kändes så när väckarklockan ringde….

Hotellet serverade ingen frukost så här tidigt, det enda de erbjöd var en lunchlåda med oklart innehåll. Därför hade jag garderat mig med lite vitt bröd med nötcreme och en liten burk med grekisk yoghurt, tur var det. När jag och farsan skulle hämta ut våra lunchlådor så för det första så hade de slarvat bort vår beställning (bra start på dagen) och när vi väl fick dem så var det bara en macka, banan och ett äpple i dem. Ingen vidare frukost för en heldag i rörelse, skit i det, positiva tankar, det löser sig.

Framme vid simstarten så släpper farsan av mig och vi går skilda vägar. Sätter på spotify i telefonen och stoppar in hörlurarna i öronen och börjar njuta av den sköna känslan som tiden innan starten medför, känner mig lite spänd, förväntansfull och nervös på ett positivt sätt. Det är en magisk morgon vid startområdet och solen är på väg upp, man kan ta på stämningen. Kroppen bara väntar på att få komma igång, det är en konstig, skön känsla som är svår att beskriva. Den infinner sig bara vid de här tillfällena.

Vädret ska vara soligt och kvicksilvret beräknas krypa upp till 28-29 grader under dagen.

Går in i växlingsområdet och fram till min cykel, kontrollerar att allt är ok och går sedan och checkar in cykelbagen och memorerar vilken väg jag ska springa för att komma rätt. Letar upp en avskild plats och äter den stackars lunchlådan och lägger mig ner och slappar. PANG!!! Klockan är 6.30 och eliten startar, 40min kvar till min start. Dags för toabesök, därefter lite stretch.

Nu är klockan 7, dags att ta på våtdräkt. Kanske bäst att pissa en sista gång? Hinner inte ställa mig i kön till bajamajorna så jag letar upp en lämplig träddunge, drar ner gylfen och kör på. I hörlurarna flödar det ut peppande musik så jag står där och njuter och smådiggar och tycker att livet är rätt gött för tillfället. Allt känns bra och jag känner mig stark. Tur att jag gjorde detta, det flödar på ganska bra.

Vänder mig om och drar upp gylfen, lyfter blicken och stirrar rätt in i ansiktet på en bitter äldre dam som viftar med ett gult kort åt mig. Jag verkar samla på varningar för urinering som en filatelist samlar på frimärken. Försöker spela oförstående men det har jag ingenting för. Loppet har inte ens börjat och jag har redan fått ett gult kort. Ja ja, jag har inte tänkt fuska under loppet ändå så det kommer inte påverka mig. Positiva tankar!

På med våtdräkt, vaselin runt fot- handleder, nacke och hals. En sista koll att allt är ok med cykeln.

Lämnar in min finishbag och går till startfållan. Klockan är 7.15 och kanonen skjuter ännu ett skott, startgrupp 7 är iväg. Om 5min är det min tur, vi släpps ner till vattnet. På med simglasögon och badmössa.

Simningen

Plaskar fram ca 200m till startsnöret och placerar mig ungefär i tredje led. Alltid lite svårt att bedöma. Ligger man för långt fram blir man översimmad, för långt bak så måste man simma runt de långsammare simmarna.

Kanonen smäller, startsnöret går upp. Startar klockan och tar de första armtagen, äntligen har den långa dagen börjat. Simbanan är enkel, 1450m åt ena hållet, runda en boj, 1900m tillbaka och förbi start och T1, runda en boj och 450m in till T1. Har bestämt mig för att aldrig stanna upp, bara simma på, inga bröstsimtag, inte titta på klockan, bara kör.

Orienteringen är ju inga problem när man simmar i en kanal som denna så jag försöker leta upp ett par lämpliga fötter att ligga efter, alla försök misslyckas dock. Antingen går det för fort eller för sakta. Efter första rundningen ger jag upp och koncentrerar mig bara på min egen simning. Tycker jag har hittat en fin rytm och har ett bra flyt. Andas tretakt och orienterar mig var sjätte armtag. Sparkar mer aggressivt med benen när någon börjar klättra på mig.

Jämfört med simningen i Kalmar 2012-2013 så är detta mycket lugnare, vi är 200st i varje startgrupp med start var 5:e minut. Inga problem att hitta lediga spår i vattnet. Med ca 1km kvar börjar jag få krampkänning i höger vad, får plöja ner foten i vattnet och sträcka ut vaden. Tappar lite fart och moment, men snart försvinner krampkänslan och jag är snart inne i simningen igen.

Kommer upp i höjd med starten och T1 och får en skön känsla i kroppen. Varje gång jag vrider huvudet för att andas så hör jag publiken vråla, ner med huvudet i vattnet igen och det blir knäpptyst. Dags för att andas, publiken vrålar, ner med huvudet, knäpptyst igen. Rundar den sista bojen och börjar simma tillbaka mot T1, krampkänningen kommer igen. Samma procedur en gång till och även denna gång försvinner känslan.

T1

Jag är framme vid T1, en snabb titt på klockan. 1h 13min, gött PB bra jobbat. Av med mössa och simglasögon, leta upp blixtlåsremmen och börja strippa av dig våtdräkten. Jag brukar alltid drabbas av yrsel efter simningen, men den uteblir denna gång. Skönt, bara att springa på och leta upp min bikebag. In tältet och av med dräkten, samtidigt som jag sätter på mig sockar och skor så är det en volontär som plockar ner våtdräkt och simglasögon i bagen. Jag behöver inte ens ta med den ut, bara att springa mot cykeln. Grym service! Tackar så mycket för hjälpen och springer iväg.

Cyklingen

Fast med dojorna i pedalerna och iväg, tittar upp och ser en svensk flagga. Det är farsan som står och hejar, känns bra att kunna göra tummen upp till honom.

Kommer snabbt in i cyklingen och känner att jag har ett bra tryck, trots att jag känner en nerv som är i kläm i vänster höft/skinka. Det strålar ner mot vänster knä. Äh skit i det, det försvinner. Tänk positivt! Försöker koncentrera mig på energiintaget. Drick med känsla, 100% sportdryck, små zippar ofta. Ät en halv energikaka varje halvtimma de första 4h, gå sedan över till energigel, 1 gel varje 20:e minut.

Cyklingen går på en tvåvarvsbana och har ca 1200 höjdmeter och bjuder på några riktiga smultronställen för en lönnfet motionär. I varje by/stad man passerar är det fullt pådrag med publik och fest, Tyskarna kan det här med att heja på. Man får tänka på att hålla igen så man inte luras in av ett för högt tempo, vilket var väldigt lätt när man fick ett sådant publikstöd.

De första milen flyter på fint, men jag störs lite av känslan i höften/skinkan. Cyklingen upplever jag som sjyst, inte alls den drafting som förekom i Kalmar. Kanske beror på det nya regelverket de testar. Drafting bestraffas med 5min i penaltybox och 1km extra löpning på en löpslinga som ligger efter 28km löpning.

Småsnackar lite med två svenska deltagare utmed vägen. Efter ca 4mil kommer första utmaningen ”hill of pain” där man fick använda lägsta växeln under en lång tid. Väl uppe på toppen känner jag att jag lyckats trampa bort smärtan i höften/skinkan, härligt.

Nu går det brant utför med skarpa serpentinvägar, jag bestämmer mig för att behålla trycket nerför och märker snabbt att jag plockar många placeringar genom detta. Jag kör aggressivt i kurvorna utan att för den sakens skull ta några risker och tjänar förvånansvärt mycket på detta.

Efter ca 7 mil kommer jag fram till Hilpoltstein, här ligger höjdpunkten på Challenge Roth nämligen Solarer berg. Man ligger och trampar på, tar en högersväng och möts av en helt overklig syn. Människor överallt och ett dånande publikjubel, det går knappt att se vart man ska cykla. Helt sjukt, kommer på mig själv med att ha ett löjligt flin som går från örsnibb till örsnibb och sitter bara och skakar på huvudet. Overkligt! Kommer aldrig njuta så mycket av att cykla i en uppförsbacke igen. Googla bilder och youtube på ”solarer berg” så förstår ni vad jag menar.

Tillbaka till verkligheten igen, börjar få smärtor i magen. Ja, ja bara att hoppas det går över. Ingen idé att oroa sig, det blir inte bättre för det. Jag kan ju fortfarande trycka på ganska bra. Nu känner man verkligen att det blir en varm dag, vinden börja också tillta allt mer. Passerar T2 och får syn på en svensk flagga, där står familjen och hejar på och får lite ny energi. Känns psykiskt skönt att ha avverkat första varvet också.

Efter ca 1mil in på andra varvet börjar tramptagen på vänster fot kännas konstiga, tar ett tag innan jag får kläm på vad det är. Det känns lite skevt, eller? Jo, det stämmer. Det känns som det blir värre och värre också. Eller? Jo, det stämmer. Beslutar mig för att stanna till och kolla vad det är frågan om och märker att pedalen håller på att lossna. Hur är det möjligt? På alla träningstimmar jag avverkat under säsongen så har jag inte råkat ut för några tekniska missöden, inte ens en punktering. Innan jag åkte ner så lämnade jag in cykeln på service så allt skulle vara tiptop och nu händer detta. Försöker skruva åt den för hand, men kan inte rubba den. Ja ja, bara att försöka cykla vidare.

Efter ett tag kör en racemarshall förbi, får påkallat hans uppmärksamhet och frågar hur långt det är till nästa bikeservice. 10km, shit så långt kommer det aldrig hålla. Tackar för hjälpen och cyklar vidare. I nästa stigning händer det, trampan lossnar och sitter snällt kvar i klossen under vänster sko, jaha enbenstramp i 10km nu då. Efter ett tag blir jag stoppad av en skäggig ängel i publiken. När han märker att jag stannar springer han in i sitt hus samtidigt som hans dotter förklarar på knackig engelska att han snart kommer tillbaka med verktyg. Är det sant? Jag hoppar av cykeln och sliter loss trampan från skon, snart kommer den skäggige ängeln tillbaka med nävarna fulla av u-ringnycklar.

Gängorna har blivit skadade, men jag får ändå fast trampan. GÖTT!!!

Kan inte sluta ropa DANKE SCHÖN!!! DANKE SCHÖN!!! VIELEN DANK!!! (tror t.o.m. att jag pussar dotterns hand. Var kom det ifrån?) Drar iväg som en avlöning och inser att jag behöver bli bättre på att meka med cykeln själv.

Trampan håller nu resten av vägen och det blir inga fler missöden, känner dock att jag tappade lite momentum men är ändå sjukt glad över vilken tur i oturen jag haft. Resten av andra varvet flyter på och jag bockar av mil efter mil. Psykiskt tänker jag i babysteps och sakta men säkert tuggar jag mig igenom de 18mil som ska köras, känns skönt när jag svänger av ner mot T2 och inser att jag ändå känner mig hyfsat pigg. Närmar mig den vita linjen, bromsar, hoppar av och skjutsar iväg cykeln mot en volontär som tar emot den. Skön service. Cykeltid ca 6h. Är både nöjd och missnöjd med cykeltiden, kunde vart sämre, kunde vart bättre.

T2

Bara att kuta mot min bag med löpskorna, där står en annan volontär redo och ger mig den. Samma procedur som i T1 av med sockar och skor, på med sockar och skor. En volontär hjälper mig att plocka fram och bort prylarna och tar hand om påsen när jag är färdig. Har förberett en hel burk med saltgurka som jag skivat upp och portionerat ut i plastpåsar som jag stoppar ner i fickorna, insidan av överarmarna smetar jag in i vaselin för att undvika skav från dräkten och i sista stund bestämmer jag mig för att ta på mig en visor så jag får lite skydd från solen.

Tackar volontären för hjälpen och rusar in på en bajamaja för den första och sista kisspausen under loppet. Kombinationen av att hoppa av cykeln och springa in i en bajamaja med soligt väder och 28 grader är smått sinnessjuk, blir av med mer vätska i svett än i urin på det toabesöket tror jag.

Löpningen

Bestämmer mig för att försöka hålla 5min tempo och sticker iväg. Får direkt syn på en svensk flagga och får syn på Tim, stannar snabbt till och pussar honom på kinden innan jag fortsätter.

Löpbanan är i grova drag utformat som ett T, där man springer ut från Roth ner till kanalen man simmade i. Därefter följer man kanalen åt vänster, vänder och springer tillbaka. Följer kanalen åt höger, vänder och springer tillbaka för att slutligen springa tillbaka till målet inne i Roth. Väldigt psykiskt utmanande eftersom banan nästan uteslutande består av kilometerlånga raksträckor.

Känner ganska snabbt att jag inte kommer orka hålla farten så jag lägger mig på ca 5.30 fart istället. Känner inget i smalbenen, däremot smärtar höfterna men överlag känns det ändå bra.

Nu har jag tänkt dricka på känsla, mest sportdryck men även varva med cola och vatten. Ta en gel var 20:e minut och trycka i mig några bitar saltgurka var 5:e km. Jag utnyttjar varje station och dricker 1-2muggar vätska så fort jag får chansen och hugger tag i så många vattensvampar jag kan. De svalkar gott och jag dränker in huvud, rygg och bröst vid varje vätskestation.

Har en ganska go löpkänsla ändå och känner mig relativt stark, passerar många samtidigt är det inte så många som passerar mig. Lyckas hålla modet uppe och tänka positiva tankar, även om man ser 3-4km framåt så är det totalt 42km att springa, ingen idé att tänka för mycket på raksträckorna.

Springer förbi några svenskar ut mot första vändningen och växlar några ord med dem. Strax innan första vändpunkten efter ca 10km så går det nerför ganska rejält. Man ser i ansiktena på de man möter att de gräver djupt för att orka ta sig upp för backen. Hoppas jag orkar hålla ihop löpningen uppför tänker jag, är inte sugen på att börja gå.

Springer runt ett varv i en by och vänder tillbaka mot backen, känner mig fortfarande ganska pigg och orkar hålla igång steget hela vägen upp. 15km avverkat, gött. Känns bättre att springa tillbaka och veta att man sprungit längre än de man möter.

Börjar känna att jag blir gasig i magen vilket resulterar i ganska ljudliga fjärtar, dessa avges vid varje fotisättning. Jag gladde förmodligen många utmed löpningen med detta taktfasta fisande. Ja ja, det är inte läge att vara finkänslig, det måste ut annars havererar ju magen. Tror jag producerade mer gaser under maran än vad ett nötkreatur gör på en vecka.

Kommer fram till 21km, halvvägs. Känns psykiskt skönt. Samtidigt är det här som jag kom ner till kanalen också, nu är det dags att springa åt andra hållet och vända. Värmen är jobbig, men jag känner mig ändå stark. Betydligt starkare än de flesta runt omkring mig, ser många som är riktigt slitna nu. Bankaraktären är snarlik, man ser kilometervis framåt och det är känns drygt. Efter ca 28km kommer man till vändpunkten. Även här går det lite uppför, men känner mig fortfarande ganska pigg.

Nu börjar kilometrarna dock kännas väldigt långa. Man börjar ifrågasätta om de satt ut kilometerskyltarna på rätt ställe och om gpsklockan visar rätt. Nu måste jag väl ändå sprungit 1 km till? Fokus nu, tänk på tekniken. Rak i ryggen, ut med bröstet, jobba på. Hur långt är det kvar? Nu ska vi se 36km har jag sprungit och jag ska springa 42km, vad blir det? Hmmm, nu är jag inte skitsmart direkt. Ett tydligt trötthetstecken, men kan ändå skratta för mig själv över hur seg jag är i tanken. Humöret är fortfarande på topp i alla fall.

Nu är saltgurkan slut och jag känner krampen komma i baksidan av höger lår, skit också bara 2km kvar och jag måste stanna och stretcha. Som tur är går det fort att bli av med och jag kan börja springa ganska snabbt igen. 1km kvar och den sköna känslan börjar komma där man inser att man snart är i mål. Springer maran på 3.47h vilket jag får vara nöjd med.

En volontär kommer fram och ger mig min medalj och frågar mig om jag är ok? Ja svarar jag samtidigt som jag fäller ihop mig som en fällkniv. Kramp i baksida lår igen.

Det går snart över och jag reser på mig, hon frågar ännu en gång. Säkert att allt är bra? Jajamensan säger jag och får kramp igen. Samma procedur igen, ner med händerna mot marken och stretcha ut. Denna gång får jag bukt med det. Hon frågar en tredje gång hur jag mår, nu med en ganska skeptisk min. Jag tror det, kan inte lova något svarar jag denna gång och stapplar iväg mot athletes garden där det blir massage, dusch mat och öl.

Resultat

DATEV Challenge Roth 2015 | unofficial results

participant

name	Götesson, Andreas (SWE)
age group	M35
number	1508
club	IK TRASTEN
best time

race info

split	time	place
Swim	01:13:10	1274
Trans 1	00:03:22	771
Bike	06:00:23	1434
Trans 2	00:04:57	1544
Run	03:47:45	384

totals

place (M/W)	785
place (ag)	164
time total (brutto)	11:09:36

FireFighter WorldCup | unofficial results

participant

name	Götesson, Andreas (SWE)
age group	M35
number	1508
club	IK TRASTEN
best time

race info

split	time	place
Swim	01:13:10	37
Trans 1	00:03:22	25
Bike	06:00:23	42
Trans 2	00:04:57	40
Run	03:47:45	13

totals

place (M/W)	21
place (ag)	5
time total (brutto)	11:09:36